Lång helg…

Alltså inte långhelg, men den har känts lång. Sniglat sig fram, men ändå gått på tok för fort. Allt jag skulle göra tog vansinnigt lång tid. Min dator är senil, självmordsbenägen…you name it! Hänger sig, beter sig märkligt, är långsammare än långsammast. Program måste startas om ideligen och allt tar minst sagt en evighet. Minst! Att ladda upp en fil, förvisso stor som sisådär 20 Mp3:or,  tog drygt 40 minuter. Det är länge. När man inte kan göra annat för att datorn ”tänker” och vägrar göra annat. Jag är trött, och jag ska åka nattbuss upp till Umeå. Gissa hur trött jag kommer vara imorgon?

Gratis DN i en månad någon?

Lipton har en kampanj där man får en månads DN-prenumeration gratis om man köper två av deras teer. Man ska inte skicka in några kvitton eller något annat krångligt,  bara skriva in EAN-koder.

Eftersom jag ändå vet att ni har köksskåpen fulla med Lipton-teer (och har ni inte det så har jag ändå hällt i mig er kvot under åren) kan jag bespara er mödan att gå dit och plocka fram dem bara för EAN-kodernas skull så här kommer de:

6281006702387

8722700004301

Läs och njut och tänk på mig!

ABC samsänder med UR. Eller?

Lokalnyheterna här i Hufvudstaden sänds utan ljud, inte bara idag utan alltid. Mycket intressant. Ett gyllene tillfälle för den som vill öva sig i att läsa på läpparna? ”Många människor”, ”barnvagnar” och ”mest molnigt” var fraserna jag tror mig ha urskiljt idag. Att titta på nyheterna är onekligen allmänbildande och lärorikt…

Patetiskt Aftonbladet!

Nog för att det, förhoppningsvis, bara publicerats på nätet men ändå. Vad är det här? Ett skämt jag inte fattar? Första april i förskott? När det dyker upp dylikt dravel i nyhetsfeeden under rubriken ”Briljant! Genialiskt! Äntligen!” på min startsida blir jag… Måttligt road.

Dagens dilemma.

När pappa ringer brukar det vara av en anledning. Är det länge sen vi talades vid kan han förvisso ringa bara för att prata lite men annars är det av en anledning, jag småpratar inte tre-fyra gånger i veckan med honom på samma sätt som jag gör med mamma. Nu ringde han, och vi pratade i förrgår och bara nån dag innan dess. Vanligt, trevligt pappa-prat men jag var lite lur på att det ändå var nånting. Ugglorna i mossen anades på rösten.

”Joo, å ‘n A ringde… Dä sku visst bli nån spelning å han undra när du sku va hemma å ja sa att dä no va svårt…”

Där kom det. Att så goda nyheter kan vara så dåliga? HHK’s ”vilande” existens har närt mitt vemod hela hösten. Jag vet inte hur många år såhär på rak arm men 9-10 ungefär, så länge har de varit en del av min årscykel. Fram tills flytten söderut av min vardag. Varje tisdag 17.00-18.30. Första gången jag körde själv sen jag tagit körkortet var till kårens 70-års jubileumsspelning… Sista april. Morsdag. Hembygdsfesten. Julspelningen vid första advent… Den sitter i hjärteroten kan jag tala om (”White Christmas” arret har jag t.o.m. minnen av sen jag var liten!) och den var den som ”nog int sku bli å” i år. Men så hade A tydligen ringt och det var just den spelningen som tydligen ska bli av trots allt! En dag när jag är hemma, men borta. Inbokad på bussresa och julmarknad med pappa och Marcus, som jag verkligen ser fram emot. Det kan jag ju inte svika! Men att svika julspelningen, som kanske är den sista någonsin?

Men väljer jag bort julmarknaden så får pappa åka själv för Marcus lär inte åka om jag inte åker. Blir det tunt med folk som ska spela så skulle jag mest sitta där med hjärteknip ändå, för att det inte är som förr och inte låter som det ska…  Det osar ”medgångssupporter” om det resonemanget men det kan inte hjälpas. Just jullåtarna ska låta på ett särskilt sätt, och vi har alltid haft gott om folk just på julspelningarna då elever från skolan brukar vara med (vilket de inte ska vara i år, finns ingen skolorkester då det är så få som spelar) och ska det bli så drastiskt annorlunda så betackar jag mig med vördnad. Jag skulle inte bli nöjd med det valet, det skulle inte bli vad det borde, och jag skulle tänka på var jag borde vara istället… Marknaden skulle bli lite av årets julhappening med pappa, och det märktes att han inte var helt glad över att behöva upplysa om att det dykt upp en så farlig konkurrent som vill åt min tid. Jag tyckte att det blev skitjobbigt att behöva välja och det märkte han och blev nog lite ledsen (han sa inget, men det märktes ju) vilket jag verkligen förstår. Så sällan som jag är hemma, så få rena nöjesgrejer som vi får tillfälle till att göra tillsammans… Det kan jag bara inte välja bort.

Pappa, du vann!

Vi bestämde först. Jag har haft mina spelningar och den här skulle ändå inte bli sig lik. Det jag egentligen vill åt på spelningsfronten är ju just det att ”allt ska va som vanligt” men det kommer det aldrig bli igen och det får jag leva med. Förhoppningsvis kommer det fler tillfällen till ”reunion” men inte den här gången. Julmarknad it is!

Jag ska förmå mig till att ringa A och höra hur det är tänkt och säga att jag är upptagen och sen ringa pappa och säga att det inte blir några ändrade planer.

Pärlfrossa

Nu har jag gjort det igen! Spenderat en halv förmögenhet på pärlor… Helt sjukt, men väldigt sant. (Det var hur som helst rätt länge sen sist så jag kanske inte behöver ha så dåligt samvete trots allt?) En del kommer gå till försäljning, annat ska bli julklappar…och rätt mycket kommer nog stanna hos mig.

Jag är en extremt otrogen kund men ett av de ställen jag återkommer till är Pagoni. Ett Ö-viksföretag med riktigt hyggligt sortiment och anständiga priser på det mesta samt fri frakt. Jag passar oftast på att handla direkt i butiken men den här gången blev det via nätet. För den som orkar göra sig besväret är Tradera annars ett hett tips, men där får man ju sällan tag i allt man söker på ett och samma ställe.

Jag har planer på ytterligare ”investeringar” på pysselfronten, även det rörande smycken, inom en vecka eller två. Trendigt och personligt, mer säger jag inte men jag återkommer när jag har något att visa upp och om det blir lyckat kommer det att finnas grejer till försäljning kring 1:a-2:a advent ungefär…

Håll utkik!

Fjorton nyanser av grått? (Eller sju födelsedagar och en storhelg…)

De senaste dagarna, eller rättare sagt veckorna, har inte bjudit på någon naturlig ljusterapi direkt och förra veckan var ärligt rätt pissig… Förutom helgen. Jag har haft det så trevligt, roligt, mysigt! Lunch på stan med Martin och en kompis, smugit igång julhandeln (lite sent för att vara mig), sett bra filmer, intressanta dokumentärer och haft trevligt middagsbesök. Underbara helg!

Men nu är det måndag igen. Hardcore Monday. Nästa måndag är jag i Umeå och det är mycket som ska göras innan dess, både skolrelaterat och annat. Nu drar det igång. Far-och-flyg och storhelg-och-födelsedagssäsongen numero uno.

Hela Martins familj fyller år i december. Fyra födelsedagar alltså. Advent, Lucia, jul, nyår… I januari är det min sida av släkten som tar över. Mormor, kusin och lillebror. Av alla dessa kalas är tre jämna, jämna tiotal rentav. Jag åker upp två veckor nu för plugg, praktik och lite för-julstök. Sen ner till Martins födelsedag, Lucia, julhandel och allmänt mys. Och upp igen, med Martin, för julfirande. Och ner, över nyår och en liten bit in i januari. Sen upp igen till mer kalas… Håll i hatten!

Lite glitter kanske?

Färgstark och glittrande, det vore väl något? Jag skulle behöva nåt sånt, fast inuti. En uppiggande energikick som gör det lite lättare och lite, lite roligare.

En ansenlig trave gruvliga måsten och borden får mig att helst bara vilja slänga en duk över eländet, och sätta en vas med rosor ovanpå, och sen bara glömma eländet och förtränga att det finns för jag orkar inte ta tag i det just nu men man får ju dessvärre inte välja…

Den hängivne studentens död och pånyttfödelse…

En student är oftast en person läser vid universitethögskola, men kan språkmässigt även användas mer allmänt om en person som riktar stor hängivenhet åt att lära sig ett ämne och kan anses studera detta. Ordet student härstammar från det latinska verbet ’studens‘, som betyder ungefär ”att rikta stor entusiasm/hängivenhet mot”.

Den där entusiasmen/hängivenheten, där brister det just nu. Det-där-sista är ogjort på allt för många uppgifter till allt för många kurser. Jag har svårt för att sätta punkt, känna mig nöjd. Och väldigt lätt för att dra igång, få saker att växa i omfång och omfattning på alla ledder… Löjligt.

Jag ska inte säga att det är onödigt, för det är det ju inte, men det är mindre klokt och mindre nödvändigt än vad mycket annat vore. Konstruktivt arbete som leder någon vart. Jag kunde ha varit färdig nu, färdig lärare, om jag bara hade börjat på ett program från början men det gjorde jag ju inte. Det blev ett hitta-vilse-projekt istället. Jag har hoppat på, och hoppat av, ganska många kurser under åren. Fullföljt ett par stycken som tillfört en hel del, men som jag inte kommer ha någon som helst nytta av i en formell examen. De kommer tillföra en hel del i praktiken, men på pappret tar de mig inte ett halvt steg närmare examen ens.

Men. The big Men. Jag har alldeles för mycket ogjort, för mycket småsaker ofärdiga. Oavslutat, oinlämnat… Obra. Har precis listat upp alla kurser jag läst/läser och alla uppgifter jag har oinlämnade och det är ingen förnöjsam läsning. Jag är en ohämmad entusiast, men dessvärre vansinnigt odisciplinerad. Eller lättdistraherad? Vad sitter det i egentligen? Jag vet faktiskt inte. Jag har ingen bra ursäkt att komma med men när jag har mina 300 inrapporterade högskolepoäng, då… Då ska jag känna mig lite nöjd. Och ja, trehundra. Så många poäng blir det när, eller om, det som påbörjats avslutas. Det motsvarar fem års heltidsstudier, och jag är som sagt inte ens färdig än…

Nystart. Omstart. Bildning. Ombildning. Utbildning. Inbildning.

Nu eller aldrig!

Lite samlade tankar kring att samla tankarna…

Ibland går det bara inte. Man ska skriva eller göra något annat som kräver ett ansenligt mått kanalisering och fokusering på just det man ska åstadkomma och allt bara kokar, det bubblar över helt okontrollerat och allt vad röd tråd och sammanhang heter förångas. Vad ska man då ta sig till?

Det finns inget idiotsäkert tips som alltid fungerar men jag brukar gå bakvägen. Häva ur mig allt, även det som inte har med saken att göra, men på ett väl valt sätt som i någon mån begränsar eller snarare formar uttrycket till något påtagligt och mer kontrollerbart. Skriv, måla, spela om du har ett instrument till hands, gör nånting som tillåter att vad som helst får komma men som styr det som kommer till att ta sig ett specifikt uttryck. Att bara ”tänka av sig” är mycket svårare. Man måste få ur sig det ibland, även om det inte blir något beständigt av det. När man sen sitter där och häver ur sig är det lättare att försöka greppa och styra och komma dit man från början ville. Inte alltid, men ofta.