En 10-årig pojke i U.S.A. vägrade svära trohet till flaggan. Jag är förvånad. Förvånad att det anses vara en anmärkningsvärd nyhet, att det är anmärkningsvärt. Han kan väl knappast vara först? Nog borde ganska många känt att de där orden och själva ritualen som sådan ger en rätt besk bismak? Det är inte sunt att begära något sådant! Oavsett land, oavsett ideologi, oavsett religion…
Man ska inte tvingas rabbla, hjärntvättas, vägras möjligheten att ifrågasätta. Nu vet jag inte hur det är ställt på den sista punkten, punkt två ser jag som en ofrånkomlig följd av rabblet, men nog måste väl det man svär att tro på och stå upp för vara något som man förväntas betrakta som heligt? Må så vara att folks fri- och rättigheter ska hållas heliga i den mån det är möjligt, men att dra in en stat… Att dra in myndigheter och makthavares göromål som en del av min heliga tro på mänskligheten, vilket man ju då gör när man involverar staten. Det är som att en religiös person inte bara ska lova trohet till Gud, utan mellanhänder, utan också till prästerskapet. Prästerskap och politiker kan hitta på allt möjligt f-nskap… Håll den mänskliga, ständigt tillkortakommande faktorn utanför! Lär för all del barnen att tro på mänskligheten och varje människas värde men håll ideologier, organisationer och mänskliga maktstrukturer utanför! Bara en sån sak som detta ständiga ”God bless America” … Please! Stryk allt irrelevant pladder, koka ner det till en gyllene regel som folk kan (och bör) hålla med om!
Det här med rätt och rättigheter är inte heller så enkelt att man bara ska ha rätt att kräva för egen del, utan att ställa upp på ett och annat för andra… Det finns nåt som heter skyldigheter, och det är lika viktigt. Varför nämner ingen dem? ”För allas rätt till…” Allas skyldighet då? För att ett land på allvar ska kunna påstå att man värnar om alla sina medborgare kan man inte bara göra det lätt för folk att lyckas, man måste också göra det svårt att misslyckas. Det ska inte vara en så svår balansgång som det för många tycks vara, man kanske inte alltid kan begära att nån ska ta emot när man faller men nog borde det finnas nån som kan hålla en i handen när det behövs? Det tycks saknas väldigt ofta, och det där med homosexuella etc. ids jag inte ens gå in på… Visst har ni också rätt att vara stolta över ert land kära amerikaner, det säger jag inget om, men ”memento mori” för tusan! Vet era gränser! Ödmjukhet är en dygd som inte nödvändigtvis kväver stoltheten, den är bara en hälsosam egenskap förhindrar bara att stoltheten blir allt för övergödd…
Gossen kan hur som helst statuera exempel för en som förstått att omsätta de vackra orden i praktiken. Stå upp för din övertygelse och för allas lika värde och rätt!
Sista VFU-veckan nu. Jag hade två skräpandes sen förra terminen då jag inte riktigt hann med alla dagar som var tänkt och det här är den allra sista men inte heller denna vecka blev ostörd, igår fick jag hoppa in som tyskavikarie med 15 minuters varsel och utan några som helst direktiv. Schimßalabim! Gick det med, de höll sig i alla fall i klassrummet och lite tyska blev det allt men fasen vad man blir trött i huvudet när allt ska improviseras… Idag har jag sjungit så gott som nonstop mellan åtta och tre, jullåtar för hela slanten. J hade ingen röst alls så hon fick kompa medan jag flängde runt mellan tavla och OH-projektor och försökte bringa ordning i den lek som ”valde” de låtar som skulle sjungas… Rörigt men roligt! Min röst var inte heller helt glad, det märkte jag imorse när vi väl började sjunga (och ångrade lite att jag planerat in så mycket sång) och inte blev det bättre ju längre dagen led men vad gör man? Sjung och var glad!
Lipton har en kampanj där man får 
När pappa ringer brukar det vara av en anledning. Är det länge sen vi talades vid kan han förvisso ringa bara för att prata lite men annars är det av en anledning, jag småpratar inte tre-fyra gånger i veckan med honom på samma sätt som jag gör med mamma. Nu ringde han, och vi pratade i förrgår och bara nån dag innan dess. Vanligt, trevligt pappa-prat men jag var lite lur på att det ändå var nånting. Ugglorna i mossen anades på rösten.
Nu har jag gjort det igen! Spenderat en halv förmögenhet på pärlor… Helt sjukt, men väldigt sant. (Det var hur som helst rätt länge sen sist så jag kanske inte behöver ha så dåligt samvete trots allt?) En del kommer gå till försäljning, annat ska bli julklappar…och rätt mycket kommer nog stanna hos mig.
