Lördagen var som en dröm, vilket väder… Helt makalöst. Hade tänkt hålla mig hemma och fixa det sista med tidningen egentligen men se det gick inte. På med vårjackan och solglasögonen! Vi promenerade in på stan och gick och tittade i inredningsbutiker, beundrade klassikers komfort och förfasades över den usla kvalitén på de trasiga visningsexemplaren i Finbutiken. En god lunch på ”Italienaren”, ett charmigt hål i väggen på Götgatan, och sedan en tur in till city där Martin fick hämta sin nya dator. (Den gamla har kraschat så många gånger att de gjorde återköp.) En underbar dag med en skön hemmakväll som avrundning… Koppla in den nya datorn, fixa lite.

Igår var det helt omvänt. Grått ute, snöfall. Värsta julevintern. Hur i hela…? Väldigt trist. Hela våryran kom av sig men det blev bra det med. En väldigt söndagsaktig söndag. Tidningen blev färdig tillsist och är nu på korrektur, det blev en väldigt sen men god middag. En bra helg. Väldigt bra.

Idag skiner solen som sagt, och vinterns lort syns inte bara i de smältande snödrivorna utan också på fönstren. Läge för vårstädning? För första gången någonsin är jag på påskpyntarhumör. Koka ägg med lökskal, ta in påskris… Väldigt oväntat, men jag tror det är ett uttryck för vårkänslor i allmänhet. Förrförra vintern var det perfekt. Ingen snö i Stockholm alls nästan, bara gator. Vad ska man med snö till när julen är över? Möjligen januari ut, så länge kan jag dras med det men annars klarar jag mig bra utan. Bara, grå gator är ju en fröjd i jämförelse med det snöväder som varit! Snö är bara en stämningsgrej för mig, och främst knuten till julen. Julen ska inte vara än till påska på det viset, nej tacka vet jag takdropp och snödroppar under balkongen. Solen är väl obarmhärtig även enligt mina ögon och mitt huvud, men jag njuter ändå.

Aldrig har våren varit så efterlängtad!

Enär prästerskapet i Örnsköldsviks kontrakt bland sina många viktiga uppdrag även har den mycket viktiga, att vårda sig om den växande ungdomen, har frågan om det alltmer tilltagande danseriet bragts på tal å kontraktsmöte innevarande månad.

Undertecknade, som då utsågos att avfatta ett yttrande i frågan, få härmed bringa följande uttalande till offentlig kännedom:

Vi anser att dansen i de former den nu tagit vara ytterst fördärvlig för det unga släktet. Genom den upphetsade stämningen i ofta osunda danslokaler tar kroppen lätt en obotlig skada, liksom själen besmittas av de råa orden. Detta blir särskilt fallet, när, såsom tyvärr ofta sker, dansen utsträckes långt över midnatt.

Mången surt förvärvad slant förstöres en dansafton och grämelsen över den bortslösade penningen kvarstår som behållningen av nöjet. När dansen så blivit en landsfördärvlig last till nytta endast för ett fåtal vinningslystna dansbaneägare, finna vi oss tvungna att uppmana varje tänkande om sitt goda namn och rykte aktsam ungdom att undvika detta nöje.

Vi uppmana varje far och mor och envar annan, som har ansvar för de ungas väl, att göra allt i deras förmåga står för att avhålla dem från dansbanorna. Vi uppmana ock kommunala myndigheter och bolagschefer att göra på dem ankommer för att få en inskränkning till stånd i dessa nöjen, som måste göra ungdomen rätt arbetsoduglig nästa dag. Det sorgligaste av allt är, att t.o.m. barn tillåts besöka dessa ställen. Vårt samvete bjuder oss att göra detta uttalande.

Jag vet inte om det är den plågsamt starka vårsolen som orsakat mental islossning eller om det bara är alla intressanta (men ibland redigt dumma) debatter men jag har ett sug efter nån att munhuggas med… Gärna skriftligen. (Därav återupplivandet av bloggspöket.) Muntligt munhuggande är också härligt, men när det sker skriftligen får man tänka sig för lite extra och man ges möjlighet att granska argumenten i sömmarna på ett sätt man annars inte har samma möjlighet till.

Just nu är det dock främst andras stavfel och handstil som granskas och tolkas. Ny version av programmet som tidningen görs i, nytt tryckningsförfarande, nytt antal sidor, nya rutiner… Spännande men skrämmande.

Jag återkommer om några sidor och tekoppar, hav förtröstan!

Man ska inte tvingas rabbla, hjärntvättas, vägras möjligheten att ifrågasätta. Nu vet jag inte hur det är ställt på den sista punkten, punkt två ser jag som en ofrånkomlig följd av rabblet, men nog måste väl det man svär att tro på och stå upp för vara något som man förväntas betrakta som heligt? Må så vara att folks fri- och rättigheter ska hållas heliga i den mån det är möjligt, men att dra in en stat… Att dra in myndigheter och makthavares göromål som en del av min heliga tro på mänskligheten, vilket man ju då gör när man involverar staten. Det är som att en religiös person inte bara ska lova trohet till Gud, utan mellanhänder, utan också till prästerskapet. Prästerskap och politiker kan hitta på allt möjligt f-nskap… Håll den mänskliga, ständigt tillkortakommande faktorn utanför! Lär för all del barnen att tro på mänskligheten och varje människas värde men håll ideologier, organisationer och mänskliga maktstrukturer utanför! Bara en sån sak som detta ständiga ”God bless America” … Please! Stryk allt irrelevant pladder, koka ner det till en gyllene regel som folk kan (och bör) hålla med om!

Det här med rätt och rättigheter är inte heller så enkelt att man bara ska ha rätt att kräva för egen del, utan att ställa upp på ett och annat för andra… Det finns nåt som heter skyldigheter, och det är lika viktigt. Varför nämner ingen dem? ”För allas rätt till…” Allas skyldighet då? För att ett land på allvar ska kunna påstå att man värnar om alla sina medborgare kan man inte bara göra det lätt för folk att lyckas, man måste också göra det svårt att misslyckas. Det ska inte vara en så svår balansgång som det för många tycks vara, man kanske inte alltid kan begära att nån ska ta emot när man faller men nog borde det finnas nån som kan hålla en i handen när det behövs? Det tycks saknas väldigt ofta, och det där med homosexuella etc. ids jag inte ens gå in på… Visst har ni också rätt att vara stolta över ert land kära amerikaner, det säger jag inget om, men ”memento mori” för tusan! Vet era gränser! Ödmjukhet är en dygd som inte nödvändigtvis kväver stoltheten, den är bara en hälsosam egenskap förhindrar bara att stoltheten blir allt för övergödd…

Gossen kan hur som helst statuera exempel för en som förstått att omsätta de vackra orden i praktiken. Stå upp för din övertygelse och för allas lika värde och rätt!

Sista VFU-veckan nu. Jag hade två skräpandes sen förra terminen då jag inte riktigt hann med alla dagar som var tänkt och det här är den allra sista men inte heller denna vecka blev ostörd, igår fick jag hoppa in som tyskavikarie med 15 minuters varsel och utan några som helst direktiv. Schimßalabim! Gick det med, de höll sig i alla fall i klassrummet och lite tyska blev det allt men fasen vad man blir trött i huvudet när allt ska improviseras… Idag har jag sjungit så gott som nonstop mellan åtta och tre, jullåtar för hela slanten. J hade ingen röst alls så hon fick kompa medan jag flängde runt mellan tavla och OH-projektor och försökte bringa ordning i den lek som ”valde” de låtar som skulle sjungas… Rörigt men roligt! Min röst var inte heller helt glad, det märkte jag imorse när vi väl började sjunga (och ångrade lite att jag planerat in så mycket sång) och inte blev det bättre ju längre dagen led men vad gör man? Sjung och var glad!

Femmorna var det pladdrigaste jag varit med om, det gapades och viftades utan like men så fort vi började sjunga sjöng dom som den värsta kör. Ifrån tårna, hängde med i texterna och sa ”En gång tiiill!” när ”Nu tändas tusen juleljus” var slut. Va?! Den som jag tyckte var halvtör och småseg när jag var liten? Jahapp… En ren fröjd var det i alla fall, så länge de sjöng. Har aldrig haft med så sångvilliga ungar att göra nånsin måste jag säga. Deras fröken skvallrade om att de kommit sjungande tillbaks och rent av suttit ute i korridoren och skrålat ”Nuu tääändas…”. Bra det. Bra att de har roligt!

Jag har också haft rätt roligt bör kanske tilläggas, fast det råder ingen direkt formtopp direkt. Snarare det motsatta. Huvudet bråkar, trött men svårt att sova, frusen, småhes till och från, uppjagad och obrydd på samma gång… Obalans is the word. Hade som alltid tänkt att jag skulle hinna med så himla mycket nu när jag skulle upp – Besöka M2′s nya lägenhet, hälsa på I, titta förbi S, pysselkväll, släktumgänge, hockey och… Nä. Fått iväg Skôrven till tryck, bakat pepparkakor och pallrat mig till kyrkan och lyssnat på gubbarna. Det är det jag har åstadkommit förutom VFU:n, och jag är helt slut. Ska på ett 30-årskalas på fredag, julmarknad och middag med familjen N på lördag. Orkar bara inte mer! Lite dålig timing men så är det. Noll energi.

Det är roligt att höra att eleverna frågat efter en, att de säger ”Ååh! Är du här!” när man kommer in i klassrummet etc. men fasen så trött jag är! Om det inte vore för att det är praktiskt omöjligt att somna i samma rum som 20 tonåringar hade jag aldrig hållit mig vaken dagarna igenom. Imorse låg jag kvar i sängen en halvtimme längre än jag borde, riktigt kände efter om jag inte var ”lite giltigt sjuk nånstans” men kom fram till att jag inte kunde lämna J i sticket oavsett vilket men segt är det… Makalöst segt, inte bara mörkret-gör-mig-trött-segt som andra verkar ha det. Mörker har aldrig gjort mig trött. Batterierna är bara helt slut. Jag som hade tänkt så mycket roligt! Tänkt njuta riktigt… Icke. Har inte ens orkat tänka på allt det där roliga jag borde vilja och längta efter. Tragiskt är ordet, men så är det.

Hoppas det vänder innan jul, såhär kan man ju inte ha det…

Lipton har en kampanj där man får en månads DN-prenumeration gratis om man köper två av deras teer. Man ska inte skicka in några kvitton eller något annat krångligt,  bara skriva in EAN-koder.

Eftersom jag ändå vet att ni har köksskåpen fulla med Lipton-teer (och har ni inte det så har jag ändå hällt i mig er kvot under åren) kan jag bespara er mödan att gå dit och plocka fram dem bara för EAN-kodernas skull så här kommer de:

6281006702387

8722700004301

Läs och njut och tänk på mig!